Att våga

Min bok ”Vad sa du?” är nu utgiven och människor från hela Sverige har möjlighet att läsa om min resa, om en del av den resa jag gjort både i det inre och yttre. Det är lite skrämmande, att blotta mig själv på det viset. Men samtidigt så är det också väldigt skönt, att våga visa vem jag är och dela med mig av den resa jag gjort ger mig även styrka och energi. Samtidigt finns såklart en liten oro och rädsla över vad andra ska tycka, hur boken ska mottas. Är den vad folk förväntar sig?

Jag tar mig alltid tid till att reflektera över hur jag ska hantera olika situationer som jag hamnar i, likaså denna. Jag är den jag är. Jag är inte min bok. Jag är glad att jag lyckats skriva den och dessutom fått den utgiven. Kan den ge andra människor något är jag glad, men skulle så inte vara fallet så är det okej ändå. Det gäller att inte ta livet för allvarligt.

Med en lekfull inställning till livet så blir man inte lika rädd, och livet blir så mycket roligare då.

Man måste våga leva, man måste våga misslyckas. Vi är här på jorden bara en kort stund, så onödigt att då låta sig stoppas och hindras av rädslor. Ne livet ska levas. Det blir så mycket roligare då.

För livet är ju ett äventyr!

 

I made it!

DSC_4600

Idag är en stor dag. För första gången någonsin så visade jag upp mitt Ci offentligt. Något jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag satte upp håret i en knut på huvudet, utan att täcka över den med ett hårband. Utan att dra på mig en mössa eller försöka täcka den med håret. Med mitt Ci fullt synligt gick jag ut bland okända människor, vilket tidigare varit Helt otänkbart. Jag funderade både en och två gånger om jag verkligen skulle göra det här. Jag var nervös. Klumpen i magen fanns där och hjärtat slog allt snabbare när jag klev ut genom dörren. Jag kände mig osäker och rädd. Jag kollade mig omkring, kollade efter folks reaktioner. Men inget hände, allt var som vanligt. Ingen sa något, ingen pekade eller stirrade på mig. Jag behövde inte känna mig annorlunda eller konstig. Jag kände mig faktiskt trots allt som en av alla andra. Jag drog en lättnadens suck. Jag fixade det!! Jag fixade det!! Efter lite mer än tre år vågade jag tillslut för första gången visa mitt älskade, hatade Ci bland folk. Och jag måste erkänna att jag är lite stolt över mig själv. Det har varit en lång och tuff resa för att komma hit. Jag klappar mig själv på axeln och säger; Bra gjort Ida, du fixade det! Just keep on going!

 

Föreläsning

Image 2016-08-11 at 12.31

Det var länge sen jag skrev här på bloggen nu. Jag fortsätter att försöka leva livet och uppfylla mina drömmar. Kommer fortsätta att fokusera på det ”lilla” projekt som jag håller på med och mitt mål är att det förhoppningsvis ska bli klart och redo att visas för omvärlden under nästa år.

I våras hade jag min första föreläsning. En föreläsning där jag berättade om den resa jag gjort. Om hur mitt liv förändrandes över en natt. Att från att ha varit normalhörande hela livet plötsligt vakna upp döv och hur jag senare fick lära att anpassa mig till ett liv med cocklea implantat. Jag berättade om dom utmaningar jag stött på. Om hur jag från att ha varit på botten med en självkänsla som knappt existerade, successivt började klättra upp igen. Om hur jag ändrade mitt liv och började hittade nya vägar. En föreläsning om när livet inte alltid blir som man tänkt sig, men att det trots allt kan bli väldigt bra ändå och ibland till och med bättre än så

”The happiest people don´t necessarily have the best of everything, they just make the best of everything they have” 

Namaste Ida

Hej igen gott folk!

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Har varit mycket som hänt den senaste tiden.

Jag började oktober månad med en veckas yogaretreat nere i Gässlingsbo utanför Bollnäs. Det var en riktigt härlig vecka där jag tillsammans med ett gäng andra härliga yogisar, yogade, hade stillsam tystnad, intressanta samtal och bara tog hand om oss själva. Det var starten på våran 2 år långa yogalärarutbildning. Det känns verkligen så bra. Utbildning är på distans och vi kommer att träffas några veckor per år på kursgården i Gässlingsbo. Övrig tid är det självstudier.

Sen är jag verkligen tacksam över att jag har fått möjlighet att få ha praktik på Umeå yogaskola tillsammmans med Susanne. Har tillbringat min första vecka där nu och jag trivs verkligen bra. Det känns verkligen som att yrket som yogalärare skulle kunna passa mig bra utifrån dom begränsningar jag har. Jag ser verkligen fram emot mitt forsatta utvecklande inom yoga.

Efter yogaretreaten åkte ju jag tillsammans med min vän Nadja till Nepal. En fantastisk resa på många sätt. Med otroligt mycket intryck. Många skratt och många tårar. Jag har inte riktigt smällt allt än och kommer därför ha lite svårt att skriva utförligt om våran resa. Så det blir bara en liten sammanfattning i korta drag.

den 11 oktober kom ner till Kathmandu där våran vän Umesh mötte upp oss. Vi tillbringade några dagar där innan vi åkte iväg till en ort som heter Gorka. Tillsammans med ett gäng andra svenskar och ett helt team av nepalesiska guider, bärare och kockar gick vi sedan under 3 dagar på den nepalesiska landsbygden och delade ut skolväskor till barnen i några av dom jordbävningsdrabbade byar vi passerade.Vi passerade många rasade skolor men fick även njuta av den fantastiska naturen som Nepal erbjuder, med vyer som är helt magiska.

DSC_2357.JPG

DSC_2318

DSC_2932.JPG

Efter 4 dagar tillsammans med den svenska gruppen så åkte jag, Nadja och Umesh vidare till Umesh by. Den ligger 3 timmar utanför Kathmandu. En by som tyvärr blivit väldigt hårt drabbad av jordbävningen. Det var jobbigt att se våran väns hus, eller rättare sagt det som en gång varit hans hus men numera är helt förstört. Dom flesta i byn inklusive hans familj bor i temporära hus byggt av plåt eller bambu i väntan på att kunna få råd att bygga upp ett säkert hus. Ett jordbävningsäkert hus.

DSC_2520

Vi besökte ett dagis i byn där vi delade ut varmare kläder som vi hade köpt till skolbarnen. Sen var vi med och lekte och dansade med dom. Fantastiskt fint minne och en bra kontrast till allt det jobbiga vi fått se. Vi firade tillsammans med Umesh släkt och familj den stora hinduistiska festivalen ”Dashain”Roliga dagar med mycket skratt och glädje. Sen fick vi även möjligheten att vara med och bygga upp ett jordbävningsäkert dagis i byn. Ett man från Nya Zeeland hade startat igång ett projekt med att bygga så kallade erthbag houses så under 4 dagar deltog vi i uppbyggandet av ett dagis. Mycket givande!

12188037_449007538619194_8854696228744393544_o

 

12265974_978574002181964_1203730953311760161_o

Stort tack till alla som varit med och bidragit med pengar. Vi köpte förutom vinterkläder till barnen även bollar, ritblock, böcker, hopprep. mm. Sen valde vi att ge den största delen av pengarna till våran vän Umesh. För att han och hans familj ska kunna få möjlighet att bygga upp ett nytt säkert hus igen. För tak över huvudet är ju det absolut viktigaste och högst prioriterade för oss alla.

Och till alla er som någon gång funderat på att åka till Nepal, gör det! Turister behövs mer än någonsin nu. Många är rädda att åka till Nepal på grund av jordbävningen. Men det är ingen fara. Visst kommer ni kanske se rasade hus men jag kan lova att naturen och människorna fortfarande är lika underbara som dom alltid har varit. Och Nepal behöver verkligen våran hjälp nu. Turismen är deras största inkomstkälla och just nu sitter guider och bärare helt utan jobb. Så tveka inte, åk till Nepal! Dom väntar på er!

DSC_2905.JPG

Jag tänkte även passa på att meddela att jag inte kommer att uppdatera så mycket här på bloggen längre. Jag har bestämt mig för att starta upp ett lite större projekt och kommer lägga min tid, kreativitet och fokus på det istället. Därför kommer jag att lägga bloggskrivandet lite åt sidan ett tag. Kanske skriver jag något inlägg längre fram igen. Men just nu fokuserar jag på mitt projekt. Så ni får hålla utkik om ett par år, då är förhoppningsvis mitt ”lilla” projekt klart och redo att visas för omvärlden!

Tack till alla ni som följt och läst mina inlägg! Glöm inte att ta hand om varandra och sprida kärlek runt er. För världen behöver all kärlek och ljus den kan få nu.

DSC_2408

Namaste Ida

 

 

 

Då vare dax!

namaste

Ja imorgon åker jag ner till Bollnäs för att börja Yogalärarutbildningen. Ska verkligen bli så kul! Blir en vecka nere i Bollnäs och sen efter det direkt vidare till Nepal!

Insamlingen har verkligen gått fantastiskt bra. Vi har fått in så mycket mer än vi någonsin hade kunnat tänka oss. Man blir alldeles varm i hjärtat över alla dom underbara människor som vi har runtomkring oss som vill vara med och hjälpa oss att hjälpa Nepal. För hjälpen behövs verkligen! Man kan lätt tro att bara för att media har slutat skriva rubriker och löpsedlar så är problemen borta och lösta. Men så är det inte. Dom som fick sina hus förstörda i jordbävningen bor fortfarande i temporära hus eller i tält och om bara någon månad börjar den kalla vintern. Så hjälpen behövs verkligen! Så tack alla som är och med och bidrar, ni är fantastiska!

Help-Each-Other-e1374159971442

Kommer nog inte ha möjlighet att uppdatera så mycket här på bloggen under dom här veckorna jag är borta eftersom jag inte kommer att ta med mig någon dator. Men på både Facebook och Instagram kommer vi att uppdatera så mycket som vi kan om hur vårt arbete går. Så följ oss gärna där!

När jag kommer hem så kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen för att sammanfatta våran resa så kika gärna in här i November, då blir det lite mer aktivitet här igen. Ha en mysig Oktober nu allihopa!

Namaste!

Snart, snart, snart!!

September har varit en rätt seg månad för min del. Har mest gått och väntat på att det ska bli oktober. Det är hemskt, jag gillar verkligen inte att leva så. Att bara gå och vänta på saker. Egentligen vill jag försöka göra varje dag så bra som möjligt och verkligen leva livet fullt ut men det har gått lite si så där.. Inleder oftast dagen med yoga och sen promenad på gamlia, vilket är en riktigt härlig start på dagen. Men sen har tyvärr dagarna ibland haft en tendens att kunna bli lite halv sega..

32-Guru-main

Men nu börjar snart allting äntligen att dra igång igen. Och till helgen är det dags att börja med packningen. Om typ en vecka åker jag ner till Bollnäs för att börja min Yogalärarutbildning. Det är en distansutbildning så nu på första träffen bor vi där nere på kursgården i en vecka. Ska verkligen bli så roligt! Har länge varit en dröm för mig att få bli yogalärare så det känns underbart att nu äntligen få börja.

Sen efter veckan i Bollnäs åker jag direkt vidare till Nepal tillsammans med Nadja. Ska verkligen bli så kul att få återvända till underbara Nepal. Att få träffa Umesh och hans familj och få bo i hans by kommer bli fantastiskt. För pengarna vi fått in i våran insamling så kommer vi att på plats i Kathmandu köpa grejer som människorna i hans by behöver. Som tex filtar, skolmaterial mm.

Sen kommer vi förhoppningsvis kunna vara med och hjälpa till på något av byggena som bygger jordbävningsäkra hus. Känns otroligt givande att få åka iväg på en resa där man faktiskt gör något meningsfullt. En resa där man fokuserar på att försöka hjälpa andra.

c7bc64_642459883cc24ceb9b99648b73a7257e.jpg_srz_p_811_448_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srz

63434_10152836230793798_8725684302533755166_n

Ja, oktober kommer minst sagt bli en händelserik månad. Det kommer bli underbart!

Namaste på er!

Vem är du, Vem är jag

Soluppgång Gili Trawangan

Man är oftast så hård mot sig själv. Det är lätt att man endast ser och fokuserar på dom svagheter och brister man har istället för att även se alla ens styrkor. Som med allt annat handlar det ju om balans. Det är viktigt att kunna se och veta om sina brister och svagheter men det är minst lika viktigt att veta vilka ens styrkor är.

Man ser oftast på sig själv med kritiska ögon. Och man fokuserar lätt på det man själv upplever som svagheter eller mindre bra egenskaper. När jag förlorade hörseln så ställdes hela mitt liv på ända. Jag såg mig länge bara som en hörselskada. En tjej med Ci som hör dåligt och säger ”va” hela tiden. Det var så jag trodde alla såg och uppfattade mig. Jag fokuserade bara på det som jag tyckte var dåligt och som jag inte gillade.

Men jag lärare mig tillslut att förstå att det inte var så omgivningen såg mig. Jag var ju fortfarande Ida. Jag hade ju fortfarande kvar dom egenskaper jag tidigare haft, jag var ju fortfarande samma person. Jag hade bara haft oturen att bli sjuk och förlorat min hörsel. För den sakens skull var jag ju inte mindre värd, eller en dålig människa.

Det tog lång tid innan jag själv verkligen på riktigt trodde på det. Men idag gör jag det. Oftast iallafall. Som alla andra har jag ju också dåliga dagar då man känner sig liten och dålig. Och visst kan jag fortfarande ibland tycka att det är lite skämmigt att jag har Ci.

Men jag har under det senaste året klättrat många steg på min stege. Jag har utmanat mig själv på många sätt för att ta mig framåt under året som har gått. För nästan ett år sedan höll jag min föreläsning för nära och kära där jag för första gången berättade hur det är att leva med en hörselnedsättning och tinnitus. Efter det har jag hunnit med 2 resor som jag gjort på egen hand. Det har varit otroligt utvecklande och jag är glad att jag vågat tagit mig an dessa utmaningar. Dom har verkligen stärkt mig. Jag har fått dom bevis jag behövt för att förstå att jag inte behöver bli begränsad. Att min hörsel inte behöver sätta stopp för mig och mina drömmar.

En annan viktig sak som jag vill passa på att ta upp är att man inte ska jämföra sig med andra människor. Jag har så många gånger hört från människor ”vem är jag att sitta här och klaga, mina problem är ju ingenting motför vad du har varit med om” Jag tycker verkligen inte om när folk säger så. Jag anser absolut inte att mina problem skulle vara svårare eller värre än någon annans. Man är ju helt olika människor, ett problem som kanske låter litet kan ju vara en jätte tuff utmaning att hantera. Jag har mina svårigheter och problem att hantera och du har dina, det är inget man ska jämföra med varandra. Inget behöver vara värre eller tuffare än det andra utan det handlar om vem som ställs inför det.

Vi är olika människor och vi har olika svagheter och styrkor. Det gäller helt enkelt att stötta och hjälpa varandra i dom svårigheter och utmaningar vi ställs för här i livet. Att visa kärlek och omtanke och finnas för varandra oavsett hur stora eller små problemen tycks vara.

Vi alla behöver en stor varm kram ibland.

CAPE ELIZABETH, Maine -- David Allen of Stone Point Studios recently built this heart-shaped stone arch at Fort Williams.

Namaste!

En tillbakablick

AAEAAQAAAAAAAALaAAAAJGI4N2IxMzI5LTQ2OTItNDM2NS1hZTI0LTBmOTllODI0NGZjYg

Dom första 4 månaderna var verkligen en turbulent tid. Den 2:a Januari kom jag in till sjukhuset för första gången. Jag hade vaknat upp på morgonen och kunde bara höra lite lite grann. Läkarna undersökte mig på alla möjliga sätt, tog röntgenbilder och olika blodprover men kunde inte hitta något som var fel. Jag blev inlagd på sjukhuset och trots att läkarna inte hade hittat något fel på mig så valde man att prova att sätta in kortison i dropp på mig för att se om det skulle hjälpa. Men jag hörde bara sämre och sämre för varje dag. När jag vaknade upp på sjukhuset den 3:e dagen var jag helt döv. Det var verkligen en fruktansvärd upplevelse.

Du ser hur människorna runt omkring dig röra på munnen men du kan inte höra något. Allt är bara tyst. Det ända sättet folk kan kommunicera med dig är med penna och papper. Att sedan inte veta om du någonsin kommer att kunna höra igen, du kanske kommer att leva i tystnad resten av ditt liv. Du kanske aldrig kommer kunna prata med människor igen, aldrig kunna lyssna på musik, aldrig kunna prata i telefonen. Aldrig kunna höra ett endaste enstaka ljud överhuvudtaget igen. Det var verkligen fruktansvärt.

Jag orkade inte riktigt med att ta in alla tankar och känslor som kom, det var alldeles för jobbigt. Jag kände att mitt liv var över. Jag hade inte något som helst hopp om framtiden. Inget hopp om att få ett värdigt liv igen. Det var över, mitt liv var över.

Men så kom mina kära vänner Ewe och Nickolas på besök på sjukhuset. Båda utbildade inom healing och sen Nickolas även kunnig inom akupressur. Jag hade aldrig varit i kontakt med alternativ medicin tidigare så när dom frågade om dom fick  göra en behandling på mig för att se om det kunde ge mig hörseln tillbaka så måste jag erkänna att jag inte hade så stort hopp om att det skulle fungera. När dom meddelade att dom behövde brödkavel, virknål, hårfön och tigerbalsam inför behandlingen så sjönk hoppet ytterligare. Men självklart ville jag testa allt som hade minsta lilla chans att ge mig hörseln tillbaka. Så dom kom till mig på sjukhuset och behandlade mig i över 2 timmar med både healing och akupressur. Och vet ni vad? Jag fick tillbaka en del av hörseln!! Helt otroligt!! På mitt vänstra öra kunde jag höra lite igen. Jag kunde inte tro att det var sant. Det var verkligen ett mirakel!

Dom kommande 4 månaderna var dock hörseln väldigt ostabil. Helt plötsligt kunde den bara vara borta. Den försvann ofta 1-2 gånger i månaden och kunde vara borta 3-7 dagar per gång. Återigen fick folk använda papper och penna för att kunna kommunicera med mig. Det var fruktansvärt när det hände. För jag visste aldrig om jag någonsin skulle kunna höra igen. Den här gången kanske jag skulle förbli döv. Den här gången kanske hörseln inte skulle komma tillbaka. Det var en skräckupplevelse varje gång och jag fick verkligen panik.

I slutet på april fick jag operera in mitt cochlea implantat och en månad senare kopplade dom på ljudet. Det var verkligen så skönt att kunna släppa lite av oron som jag ständigt bar på. Nu visste jag att med Ci:n hör jag oavsett hur hörseln på mitt vänstra öra är. Nu spelar det ingen roll om hörseln på vänster försvinner emellanåt för jag kan höra ändå.

Än idag så försvinner ibland den lilla hörseln jag har på vänsterörat. Men jag har nu lärt mig att inte drabbas av panik och oro. Det tog lång tid och visst funderar jag fortfarande på varför den försvinner ibland. Men nu har jag ju mitt Ci, och det är jag oändligt tacksam över. Den ger mig den trygghet jag behöver. Den gör så att jag fick tillbaka mitt liv igen!

Jag är verkligen så tacksam!

pray-2

Namaste!

Abstinens

fjällh

Det har varit underbara sommardagar här sedan jag kom hem. Som jag hade lovat så tog jag ju med mig lite av värmen från Bali hit. 🙂

Har fått iordning bra i lägenheten nu och börjar faktiskt känna mig rätt så hemmastadd. Köpte förra veckan balkongmöbler så jag har kunnat äta middag i kvällssolen på balkongen alla dessa fina dagar.

Men nu när hösten ändå börjar närma sig så kommer även suget på att vandra. Blev ju ingen vandring på Bali som jag först hade tänkt så min vandringsabstinens börjar vara rätt stor nu. Funderar starkt på att dra iväg till fjälls några dagar här under september för att vandra. Är lite sugen på att vandra kungsleden mellan Ammarnäs och Hemavan. Men vi får se hur det blir.

Hösten är verkligen en underbar tid för att vandra, luften är frisk och klar. Det är lagom varmt och dessutom lite eller ingen mygg. Sen alla fina färger som finns i skogen då gör det inte direkt sämre.

Och tälta, hur mysigt vore det inte att fara iväg några stycken och tälta. Sitta inne i tältet på kvällen när det är alldeles mörkt ute och man får kura in sig i en varm sovsäck. Äta lite godis och bara snacka och ha det mysigt. Jag, Marie och Ewe gjorde det ibland då vi var yngre. Då tältade vi på någon av våra gårdar och satt ofta med skolkatalogerna i högsta hugg, spådde varandra med kort och pratade hela natten lång. Verkligen mysigt!

_q7f5896

Sen får ni inte glömma bort att komma och hänga med mig och Nadja på Nydala på Lördag. Kostar 100 kr (eller valfri summa över det) och pengarna går oavkortat till byn i Nepal som vi kommer att bo och jobba i. Alla är välkommen så ta med dina vänner och kom och häng med oss och stöd samtidigt en god sak.

Namaste!

Reflektion

DSCF4129

Under min resa till Bali fick jag tid att tänka och fundera mycket över mitt liv.

Att se tillbaka på livet jag hittills levt. Jag reflekterade över hur valen jag gjort har påverkat mitt liv. Varför valde jag just dom vägarna som jag valde och vad var det som egentligen låg bakom besluten. Vem var jag för 10 år sedan och har jag förändrats något sen dess? Det är intressant och otroligt lärorikt att se tillbaka med lite distans på sitt liv. Att se hur dom olika besluten man tagit fått livet att gå i helt olika riktningar.

Jag har som dom flesta andra fått vara med om en del jobbiga händelser i mitt liv. Men hur hanterade jag egentligen dessa situationer och hur har dessa händelser sedan påverkat mitt liv?

Ibland tror jag att det är nyttigt att stanna upp och reflektera över sig själv och sitt liv. Visst det kan vara både smärtsamt och jobbigt men jag tror man lär sig otroligt mycket om sig själv på det sättet.

Namaste!